Idag kom "slaget" eller vad man ska kalla det. Allt har bara gått uppåt, med små, små nedgångar som jag lyckats ta mig upp från. Det har kännts som att jag gått från 0 till 100 på ett halvår, och bara på en dag sjunkit ner till 0 igen. Jag hade seriöst svårt att hålla tillbaka tårarna, jag är så rädd för att misslyckas. Det är nog så att jag har för höga krav på mig själv, jag är inte så bra som jag tror. Jag tvivlar på att jag kommer klara det här. Jag vet inte vad jag ska göra om jag inte tar mig upp igen. Har inget annat val än att ta det med en nypa salt, ta nya andetag, lämna det bakom mig och hålla hoppet uppe. Men det är en lång väg med många hinder, får ta ett steg i taget och förhoppningsvis klarar jag mig utan att ramla.

Comes as no surprise
But dont expect me to be happy for you
And dont smile at me and tell me things will work out for me too