Jag är fortfarande i chocktillstånd. Det går inte att beskriva med ord hur underbar kvällen har varit och hur underbar Håkan han själv är. Går inte att beskriva känslan jag hade när jag satt där i stora salen och väntade på att Håkan skulle komma in på scenen, jag hade gåshud redan då. När lyset släcktes och allt blev mörkt, när publiken skrek och klappa händerna, när mitt hjärta tog ett extra slag, när håret på armarna reste sig, när jag, tillsammans med publiken skrek och klappade så kom Håkan in på scenen. Publiken satt då, satt och lyssna till Håkans vackra röst som fyllde hela salen. De kröp i benen och hjärtat slog snabbare för varje sekund som gick. Publiken satt bara de 2 första låtarna, resten av spelningen stod alla upp och sjöng med. Det var omöjligt att inte sjunga med, det var omöjligt att stå still. Man tog i ända från tårna och bara skrek ut orden tillsammas med Håkan, det var inte en enda låt som jag var tyst.

Det började nå sitt slut och Håkan sjöng "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger". En av de bästa låtar han gjort. Håkan och hans band vände sig om och gick ut ur salen. Publiken stod säkert i 5 minuter, klappa och skrek hans namn. Såklart så kom de tillbaka och spelade fler låtar. Publiken stod inte längre, publiken satt på scenen med Håkan. Jag och Cia stod i mitten, 11 rader upp och önska vi var en av dem som satt på scenen och fick kramar och pussar av honom. Men, Håkan stod inte på scenen hela tiden, han gick uppåt, mot oss! Folk sprang mot slutet av raderna i hopp om att få röra Håkan. Jag kände hur min kropp verkligen ville springa till han, men vi stod ju i mitten, bland alla andra. Vi såg han gå runt salen och krama alla fans. Cia kollade på mig, och jag fattade direkt vad hon mena. Vi sprang allt vi hade, genom publiken, in i alla stolar, fram till Håkan. Kände hur tårarna började rinna, kände hur min kropp skakade, när jag hade Håkans armar runt mig, när  hans lukt fyllde min lungor och lämna ett spår på min kropp. Går inte att beskriva känslan jag hade då, det går bara inte.

Med darriga ben, med hjärtat uppe i halsgropen och med pulsen så hög, lämnade vi salen och Håkan bakom oss. Men vi tog med oss Håkan ut, Håkan i våra hjärtan och Håkan i våra minnen.

Jag kan forfarande känna hans lukt, jag kan fortfarande höra hans röst.

Kvällen hade inte kunnat vara bättre, jag är lyckligast i världen.

På 20 minuter har jag hunnit duscha, leta kläder, blåsa och platta håret, sminka mig, äta och packa väskan! Allt detta för att jag tagit fel på tiden (mamma sa att håkan börja kl 8). Blev tillochmed klar en kvart före vi skulle fara, så jag hade tid att skriva detta inlägg!

Idag på skolan tog vi klassfoto, jag fick sista för första gången i mitt liv! Och hoppas det var för sista gången, fattar inte varför jag har velat sitta förr. Efter klassfotot var det dags för dagens enda lektion, idrott. Spelade lacross, väldigt roligt. Drog hem halv 1 och såg sex and the city fram till träningen!

Just nu strömmar "Nu kan du få mig så lätt" från mina högtalare. Kan inte fatta att jag ska se honom om en timma. Han är så jävla underbar, hans låtar är så jävla underbara, denna kväll kommer bli underbar!

Nu ska jag sätta mig i bilen och bege mig mot Kulturenshus för att med så många andra håkan-fans njuta av hans musik. Kommer inte ha någon röst kvar imorgon, de är ett som är säkert!