Kan inte sluta gråta. De är samma sak som det var i juli. Klumpen i magen är tillbaka och tårarna kommer inte sluta rinna förrän om flera dagar. De är svårt att beskriva hur jag känner just nu, jag har svårt att få ner orden.

Efter 3 månader var det min tur att åka ner. Efter 3 månaders längtan och saknad så skulle vi få vara tillsammans i en vecka. Dagarna gick så fort! Känns knappt som att jag vart där. Fast vi inte gjort nåt speciellt så har det varit underbart, lovet hade inte kunnat vara bättre. Att somna med dig vid min sida, vakna med dina armar om mig och känna din värme är underbart. Du är underbar.

Under de dagar då vi var ensamma hemma, då vi lagade middagen själva, då vi gjorde vår halvbrända pannkaka (som faktiskt var god), våra köttbullar och makaroner, vår kladdkaka som blev en aning för svart, så kände jag mig hemma. Det kändes så himla rätt, du och jag. Jag kan inte tänka mig en framtid utan dig.

Den dag vi var ut till Moviken, då vi fick ligga på den kalla bryggan i 40 minuter, då vi sov i en stuga med knappt någon värme,  kände jag mig ändå varm. Med dina armar om mig och din kropp så nära, värmde du mig från topp till tå. Inte bara min utsida, du värmer mitt hjärta och min själ hur kallt det än är.

Att stå på tågstationen och säga hejdå var lika svårt som i somras, de kommer det alltid vara. Att du raka av håret för att få komma upp till nyår, och för att få pengar till Bulgarien är otroligt. Det går inte att beskriva med ord hur mycket du betyder för mig. Skulle göra vad som helst för att få vara en del av ditt liv så länge jag lever. Du har den största platsen i mitt hjärta, jag älskar dig över allt annat. <3